amandatamme

Den här dagen har varit... jobbig, antar jag. Eller egentligen inte, bara lite. Började gråta i första klassen, som tur var jag i korridoren då, men ja... jag vet inte. Det är jäkligt tufft att vara utbytesstudent. Saker som jag aldrig trott skulle vara problem är skitjobbiga och andra saker inte alls särskilt svårt. Det är mycket som jag sopar under mattan, sätter på ett leende även fast det inte alltid känns bra. Det behövs inte mycket för att man ska nå igenom den ytan liksom. Jag känner mig lite ledsen över hur jag själv beter mig, det känns som om jag har, inte tappat bort mig, men tappat lite av det självförtroendet som jag jobbade med att bygga upp hela förra året. Det känns skit, men jag är fast i mitt "gamla" beteende och det suger. Jag är besviken på mig själv över hur jag beter mig, hela allt det här tar ut det värsta i mig. Det känns jävligt ensamt att gå igenom det här och inte ha så många omkring mig som jag kan få stöd av. Det är lite jobbigt just nu och det har vart det ett tag. Ska jag vara helt ärlig så är det inge roligt just nu. Det finns vissa stunder, men det är riktigt svårt att gå igenom det här och inte vara omringad av folk som gör mig glad. Jag är jätteglad för den här chansen jag har fått, jag är så tacksam, framför allt till mina föräldrar som ställt upp för mig men också till alla ni andra som stöttar mig. Jag älskar er och jag saknar er. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men det här är en blogg om mitt utbytessår och just nu är det så här. What doesn't kill you makes you stronger, right?