amandatamme

I helgen skulle jag åka ner till Madison, jag skulle köra mitt sista race. Ett sprint race runt rådhusbyggnaden som tydligen är jättecoolt ett av de roligaste. Jag fick reda på att jag skulle få åka i tisdags och jag fick säga nej till Lynn som planerat en annan skidresa för mig jättelänge och jag mådde jättedåligt över det. Nu, ikväll så ringer Emma mig och säger att det är inställt. Där står jag inne i en prom dress affär och börjar grina över ett skidrace. Det är hela grejen att jag sa nej till Lynn, och sen blir det inte ens av, att mitt sista race blir inställt och att jag inte får vara med mitt lag, att skid säsongen är över, att jag bara har fyra månader kvar och jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Att när man gråter inför sina vänner så märker man verkligen hur mycket de bryr sig. Jag är så trött på allting men samtidigt älskar jag allt. Hur är det möjligt?

Jag har en tuff kväll, gråtit så jag tjutit och sen börjat gapskratta åt mig själv för jag är så töntig. Men jag är okej. Imorgon blir det bra igen. Jag skiftar emellan att känna mig helt ensam till att hela världen ler mot mig. Jag behövde lätta lite på trycket tror jag. Imorgon beger jag mig på en två dagars skidresa med Maja och hennes värdfamilj och det kommer bli skitkul. Men jag kommer att sakna mitt skidlag. Jag hatar att tänka att jag inte kommer att se de varje dag nu. Men för att citera Lydia "Oh Well..."