amandatamme

Idag är det en månad tills jag åker hem. Imorgon har jag mitt avrese möte med gruppen här i området och på det hela börjar det verkligen dra i hop sig. Jag känner mig lite kluven på sätt och vis. Jag är redo för att åka hem och ser verkligen fram emot det, men jag vet också att när jag lämnar Green Bay kommer jag att lämna så mycket. Det är inte som att åka hit, när jag vet att jag kommer tillbaka om ett år. Att åka hem innebär slutet för så många saker. Jag vet att jag kommer hålla kontakten med väldigt många av dem som jag lärt känna här, men det kommer inte vara detsamma. Skype och facebook är jättebra, men trots det så är det annorlunda. Det är stelt att sitta och kolla på någon på en datorskärm och tvingat prata i en timme. Jag har lärt känna några riktigt underbara människor som jag trivs att ha i mitt liv, och nu kommer hela den delen ändras igen. Jag är också lite rädd för att komma hem igen. Jag har underbara kompisar, men jag har vuxigt, mognat och förändrats mycket under det här året. Jag är rädd för att det kommer att bli en klash mellan vem jag är nu och vem jag var för ett år sedan. Jag var mycket mer osäker, fastän ändå rätt så säker, och oerfaren. Jag vill inte förlora det när jag kommer hem igen.

Det har varit två jobbiga år, och det senaste förmodligen det jobbigaste. Att börja i en ny skola, med en ny klass, lära känna nya sorters människor, förväntningar, fördomar. Allt det där som de flesta tonåringar bara går igenom en gång när de börjar gymnasiet. Jag har gjort det två gånger nu och till hösten väntar en tredje omgång. Det gör mig stark och jag vet att jag klarar av allt det här, men det gör mig fortfarande lite ledsen.